Efter en tuff barndom med våld och missbruk i hemmet vill nu Emelie Bäckström från Landsbro dela sin historia. Detta genom föreläsningar med ett första stopp i Stockaryd ikväll.
– Jag vill hjälpa andra som varit i samma situation som mig, och visa att det finns hopp.
Ikväll, onsdagen den 25 maj, kommer 29-åriga Emelie Bäckström från Landsbro till Stockaryd för att föreläsa om en svår uppväxt, psykisk ohälsa och hopp om framtiden. Detta sker mellan kl 18-19 i IOGT-NTO:s lokaler.
– Jag kommer berätta om min barndom som var ganska tuff. Jag blev familjehemsplacerad när jag var elva år, och jag kommer prata om att förväntningarna när du blir placerad är att du ska må så himla bra direkt och allt ska vara tipp topp, säger Emelie Bäckström.
– Men det är tufft att må bra när du kommer kommer direkt från en bakgrund med missbruk. Jag har hela livet fått höra att statistiken inte ser bra ut för barn som mig, och jag trodde länge på det för jag var så trasig.
Missbruk och våld
Emelie föddes i Halmstad i Hallands län. Hon bodde tillsammans med sin mamma, pappa och sex syskon. Men allt stod inte rätt till i familjen.
– Redan när jag var tre månader gammal signalerades det om att jag borde flytta till familjehem, men jag hann bli elva år innan det blev verklighet.
Anledningen var föräldrarnas missbruk och psykiska ohälsa. Redan vid tidig ålder fick Emelie axla en omhändertagande roll, eftersom hennes föräldrar inte klarade av att ta hand om henne eller hennes syskon.
– Pappa missbrukade droger och alkohol, och mamma var tablettmissbrukare och hade psykiska problem. Vi flyttade en till två gånger om året när socialen kom för nära. För på den tiden följde inte utredningarna vidare till andra kommuner, utan då fick nya startas upp av socialen i nästa kommun.
– Barndomen präglades av misshandel, slagsmål och polisbesök. Det var väldigt otryggt. Mamma har aldrig varit mamma. Hon var en liten flicka vi fick ta hand om. När pappa började dricka gömde jag knivar för att han inte skulle skada oss eller sig själv. Vi hade heller inte mycket pengar, så ibland fick man rota i soporna för att hitta någon mat.
"Ville inte leva mer"
När Emelie fyllt elva fick socialtjänsten till slut tag på familjen, och hon placerades i ett familjehem.
En ny trygghet blev verklighet, men inuti Emelie härjade fortfarande demoner från förr.
– Barn i familjehem förväntas att må bra, gå till skolan och fungera. Men jag kom ifrån något väldigt dåligt. Det går inte att ha sådana förväntningar på ett barn som är så trasigt.
När hon inte fick den hjälp och stöd som hon behövde för att bearbeta sitt trauma eskalerade ångesten.
– Till slut en dag ville jag inte leva mer. Jag försökte ta mitt liv, och var nära på att lyckas. Men jag överlevde. Det blev en vändning, och nu vill jag vill hjälpa andra som varit i samma situation som mig och visa att det finns hopp.
Hur har du gjort för att förbättra ditt mående?
– Det viktigaste var att ta hjälp. Att våga erkänna att man mår dåligt. Jag gick länge till psykolog, men var aldrig helt ärlig. För jag tänkte att om jag erkänner hur jag mår så är jag som mina föräldrar, men så är det inte. Utan man måste våga vara ärlig mot sig själv och ta hjälp.
– Sen är det viktigt att inse sitt eget ansvar. Vill du ha ett bättre liv kommer ingen servera det åt dig, utan du måste lösa det själv. En tant sa till mig en gång: "Om du inte vill bli likadan som dina föräldrar Emelie, får du göra något åt det". Det var jättetufft att höra först, men idag tackar jag henne för det sådde ett frö hos mig att våga förändra.
Ny tillvaro i livet
Idag är Emelie långt från det trasiga barn som hon beskriver att hon varit. Hon bor i Landsbro tillsammans med sin sambo och dotter. Trots en nu stabil, lycklig och trygg tillvaro - gör sig ändå traumat ibland påmint i vardagen.
– Jag har haft jättesvårt att acceptera att jag faktiskt inte är mina föräldrar. Det är något jag fortfarande kämpar med, och speciellt sen jag fick min dotter. Jag har varit livrädd att jag ska skada och förstöra henne, så som min mamma förstört mig. Men jag har inte valt den vägen, säger Emelie.
Idag bor Emelie i Landsbro med sin sambo och lilla dotter Iris.
Du lämnar ut väldigt mycket personligt om dina föräldrar och din familj. Hur tror du de känner inför det?
– Jag vill väldigt tydlig med att det här är endast min upplevelse. Jag kommer inte lyfta mycket om mina syskon, men jag anser att jag får prata om mina föräldrar. För de har förbrukat sin rätt att ha något att säga till om. Det är viktigt att det här ämnet lyfts och talas om, för det är så mycket som är fel i många hem. Och personliga historier är ofta det som även hjälper andra.
Förväntansfull
Inför kvällen i Stockaryd är Emelie spänd och förväntansfull. Det är första gången som hon föreläser om sitt liv och hon hoppas det dyker upp många som vill ta del av hennes historia.
– Bland de som kommer kanske det finns de som har en likvärdig bakgrund, och jag vill att de ska känna att det finns hopp. Möjlighet att klara sig genom det svåra och få bli glad och lycklig. Jag hoppas även att människor börjar anmäla när de känner att något är tokigt. Hellre tio anmälningar för många än tio för få.
