Skolorna på Höglandet vässar beredskapen mot grovt våld: "Jätteutmanande"

Efter skolattacken på Brinellskolan i Fagersta har frågan om skolornas beredskap åter hamnat i fokus. På gymnasieskolorna på Höglandet övar personalen för att kunna agera om det värsta inträffar, samtidigt som skolledningen betonar det förebyggande trygghetsarbetet. Skolsäkerhetsspecialisten Lena Ljungdahl pekar på relationer, kunskap, övning och förmågan att upptäcka varningssignaler innan våldet börjar.

Tio minuter. Så lång tid gick från det första larmet om pågående dödligt våld på Brinellskolan tills den misstänkte gärningspersonen var bekämpad och kunde gripas.

På den korta tiden dödades en 17-årig flicka och tre andra personer skadades – två av dem allvarligt. En 18-årig man som går på skolan greps och förundersökningen rubriceras som mord och försök till mord.

Attacken aktualiserar ännu en gång frågan som svenska skolor tvingats förhålla sig allt mer till: går det att förhindra en skolattack – och hur ska skolan agera om det förebyggande arbetet inte räcker?

Lena Ljungdahl är utbildad lärare och polis och har under de senaste tio åren arbetat nationellt som skolsäkerhetsspecialist. Hon har arbetat med frågorna i omkring 80 svenska kommuner.

Någon enkel gärningsmannaprofil som gör det möjligt att peka ut vem som kommer att begå ett sådant dåd finns inte, betonar hon. Däremot finns det återkommande drag.

– Generellt brukar det finnas någon koppling till skolan. Man går där eller har nyligen gjort det. Det är inte helt ovanligt att själva motivet är hämnd mot skolan.

Motiven varierar. Det kan handla om upplevd mobbning, utanförskap och orättvisor, men också om ideologiska drivkrafter. Ljungdahl pekar på internationell forskning som visar att vägen fram mot våldet kan innehålla liknande inslag trots att motiven skiljer sig.

– Det finns någon form av drivkraft och någon utlösande faktor.

Lena Ljungdahl har bakgrund som lärare och polis, och har arbetat med skolsäkerhetsfrågor nationellt i 10 år. Foto: Kajsa Göransson

Skolan blir en central plats
Att skolan blir måltavla är enligt Ljungdahl inte heller någon slump. Många av gärningspersonerna är unga män och skolan är en central del av deras vardag.

– Deras kontaktyta är skolan. Det är där de är, där de träffar människor och där de kan uppleva sig ha blivit drabbade av något.

Samtidigt finns en annan drivkraft: uppmärksamhet.

Skolattacker får ett enormt genomslag och gärningspersonerna kan vara väl medvetna om det.

– Det är ett väldigt effektivt sätt att få uppmärksamhet. De vill ju ha den uppmärksamheten.

"Någon har fått en klump i magen"
Men går det då att upptäcka en person innan tankar om våld omsätts i handling?

Ljungdahls svar blir både ja och nej. Ett öppet samhälle kan inte övervaka varje ung människas tankar, mående och internetanvändning. Däremot menar hon att samhället kan bli bättre på att upptäcka när flera riskfaktorer sammanfaller.

Ofta finns informationen redan – men utspridd hos olika människor.

– Det jag återkommande ser är att det i en skola kanske finns fyra personer i personalen som alla har tänkt kring en elev. Någon har fått en klump i magen, någon har sett något som har hänt, en kurator har haft ett samtal och tänkt att "det här var inte bra" och en fjärde har reagerat på en konstig formulering i ett prov.

Problemet uppstår när pusselbitarna aldrig läggs ihop. Och det gäller inte bara inom skolan.

– Socialtjänsten kan ha sina pusselbitar om samma ungdom. Polisen kan ha en pusselbit. De kanske stoppar en bil mitt i natten och ser ungdomen i fel sällskap. Säpo kan ha andra pusselbitar.

Efter ett attentat är myndigheterna ofta skickliga på att i efterhand kartlägga gärningspersonens liv och se utvecklingen som ledde fram till attacken, menar Ljungdahl.

– Frustrationen blir att vi måste stoppa detta innan något händer.

Det är samtidigt svårt. Många gärningspersoner både planerar och agerar ensamma.

"Hellre en gång för mycket"
Just uppmärksamheten på avvikande beteenden är också en del av säkerhetsarbetet på Höglandsgymnasiet.

Tomas Eliasson är gymnasiechef och har i ledningsgruppen ett övergripande ansvar för att hålla samman säkerhetsarbetet på skolorna.

Han vill att personalen reagerar när någonting plötsligt avviker från det normala och vågar dela en oro med andra.

– Vi måste prata med varandra och våga lyfta när jag tycker att någon elev eller utomstående beter sig märkligt och utanför min normala ram.

Det är enligt honom något skolorna redan arbetar bra med, men som ständigt måste hållas levande.

– Man behöver trumma ut de här bitarna så att de kommer ner bland lärarna, så att man vågar använda sina ögon. Hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Höglandsgymnasiet har enligt Eliasson ett mycket gott samarbete med polis och räddningstjänst och en god kommunikation med socialtjänsten. Samtidigt kan informationsutbytet mellan olika aktörer vara komplicerat.

– Det finns sekretessbarriärer. Skola och socialtjänst har alltid famlat i att hitta en nivå.

Nätet har förändrat förutsättningarna
En annan del av utvecklingen sker utanför skolans fysiska miljö.

Lena Ljungdahl beskriver hur unga människor idag lätt kan hitta digitala miljöer där tidigare skolattacker diskuteras, extremt våld konsumeras och likasinnade söker sig till varandra.

– Förr kunde man inte gå in på nätet och hitta likasinnade på det sättet. Nu är det väldigt lätt att hitta de här miljöerna, hetsa varandra och konsumera extremt våld.

Gymnasiechef Tomas Eliasson ansvarar för säkerhetsfrågorna på Höglandsgymnasiet. Foto: Privat

Säkerhetspolisen har också uppmärksammat hur barn och unga radikaliseras i digitala miljöer och att de som involveras i våldsbejakande extremism har blivit yngre.

För Ljungdahl är nätet därför ytterligare en pusselbit.

– Man vet att mycket av det dåliga händer på nätet innan. Planeringen kan finnas på datorn hemma eller i värsta fall på skoldatorn.

Hon efterlyser ett större ansvar från plattformarna, men också bättre möjligheter för skola, socialtjänst och polis att tillsammans fånga upp oro.

Någon heltäckande lösning kommer däremot aldrig att finnas.

– Vi kommer aldrig att hitta ett vaccin. Det kommer alltid att finnas olika saker i olika människors liv och en fascination för våld, men bättre kan vi nog bli.

Varnar för att köpa sig trygghet
Sedan den 1 juli 2025 finns ett särskilt kapitel i skollagen om skolornas säkerhetsarbete. Bland annat ska varje skola ha en beredskapsplan för allvarliga våldssituationer och bedriva ett löpande arbete för att upprätthålla beredskapen.

Ljungdahl märker en tydlig förändring.

– Skolorna har nog vaknat upp. Det är svårt att värja sig. De får fruktansvärt mycket frågor från vårdnadshavare, barn och medarbetare som pressar ledningen.

Men hur långt skolorna har kommit skiljer sig kraftigt.

Vissa är starka i det förebyggande arbetet men har övat mindre på hur en akut situation ska hanteras. Andra lägger stort fokus på larm, lås och tekniska lösningar men arbetar mindre med det förebyggande.

Efter en attack får skolledare snabbt erbjudanden om appar, lås och olika typer av säkerhetsutrustning, säger Ljungdahl, men menar att ordningen ska vara den motsatta.

Först ska personalen få teoretisk och praktisk kunskap om hur våld förebyggs och hur man agerar om något händer. Därefter behöver eleverna utbildas på ett åldersanpassat och trygghetsskapande sätt.

– När alla är utbildade kan man börja kika på byggnad, teknik, skalskydd och sådana saker.

Hon varnar också för att betrakta inrymning som en universallösning.

Vad som är rätt agerande beror på var hotet finns. På en skola som inte har en pågående attack kan inrymning vara rätt. Där själva attacken sker får man enligt Ljungdahl inte jobba med inrymning; där behöver man istället fly, söka skydd och larma.

– Om man har övat in ett system där alla ska springa in i matsalen har man direkt ökat antalet skadade, säger Ljungdahl.

Ljungdahl anser att både personal och elever behöver öva, men att träningen ska anpassas efter ålder och situation och skapa kunskap – inte rädsla.

– Det man övar på är så långt ifrån det man gör till vardags. För att bli bra på det måste du öva på det. Det är som med brandutrymning och HLR.

Övar både praktiskt och teoretiskt
På Höglandsgymnasiets skolor arbetar man redan med en återkommande övningscykel.

Trygghetsarbetet omfattar bland annat mentorskap och rutiner kring misstänkta kränkningar. Personalen utbildas också regelbundet inom brandskydd, HLR och första hjälpen.

Under senare år har ytterligare en del blivit mer framträdande: PDV, pågående dödligt våld, och andra former av grovt våld.

– Den delen är tyvärr det som vi har hamnat i och som inte fanns på samma sätt för ett antal år sedan, säger Tomas Eliasson.

Arbetet ska återkomma varje år, men behöver inte alltid innebära stora övningar.

"Skolan ska vara en härlig plats", säger Lena Ljungdahl. Bilden är en genrebild.

Det kan lika gärna vara ett scenario som diskuteras på en arbetsplatsträff. Vad gör du om du går runt ett hörn och hittar en person okontaktbar på golvet? Är det ett hjärtstopp, ett blodsockerfall – eller har personen utsatts för våld?

– Ibland övar vi praktiskt och ibland teoretiskt, säger Eliasson.

Utrymning tränas tillsammans med brandövningar. Däremot genomförs inte praktiska inrymningsövningar med eleverna.

– Vi vill skapa trygghet hos våra elever genom att vår personal har god kunskap för att agera i olika typer av extrema situationer. Då är det vuxenvärlden som ska lotsa och hjälpa, förklarar Eliasson.

På frågan om han känner sig trygg med att skolornas beredskap är tillräcklig, kommer svaret snabbt.

– Vi har inte en tillräcklig nivå. Det kommer du aldrig få mig att säga.

Det handlar inte om att säkerhetsarbetet är dåligt, förklarar han, utan om att någon slutpunkt inte finns.

– För varje skola i Sverige handlar det om att öka medvetandenivån och få något slags mindset kring den egna närmiljön. Var har jag närmaste utrymningsväg? Hur kan jag möblera mitt arbetsrum? Vi pratar om de frågorna ifall något skarpt inträffar.

Skolattack inte enda hotet
Tomas Eliasson vill ändå vidga säkerhetsfrågan.

Ett skolattentat är extremt allvarligt – men det är inte nödvändigtvis den kris som en skola löper störst risk att drabbas av.

Vad händer om strömmen försvinner? Om nätverket ligger nere? Om skolan blir utan vatten eller om dricksvattnet blir otjänligt? Eller om en tankbil med farligt gods välter i närheten?

– Det finns jättemycket som är mer sannolikt än någon form av PDV-händelse.

För honom handlar säkerhetsarbetet därför om betydligt mer än grovt våld.

– Hela kris- och beredskapsbiten är jätteutmanande i att kunna få tid att utbilda och förbereda oss och skapa planer och rutiner för alla möjliga scenarier.

Samtidigt konkurrerar säkerhetsarbetet med många andra frågor om skolans tid.

– Vi i skolan sitter i ett duggregn av reformer, utredningar, ny lagstiftning, ämnesbetyg och nya betygssystem. Min uppgift är att lyfta säkerhetsfrågan så att den får plats.

"Skolan ska vara en härlig plats"
Lena Ljungdahl säger att Sverige har legat efter Finland, Norge och Danmark när det gäller beredskap för pågående dödligt våld, men att utvecklingen nu går framåt.

Samtidigt får pendeln inte slå för långt åt andra hållet.

Skolan kan inte drivas som om en attack är nära förestående varje dag.

– Skolan ska vara en härlig plats att lära sig saker. Det kan inte bli säkerhet, säkerhet, säkerhet.

Beredskapsplaner, utbildningar, övningar och teknik kan alla vara delar av säkerhetsarbetet. Men för Ljungdahl börjar det mest grundläggande arbetet långt tidigare – i relationerna mellan människor.

– Det bästa förebyggande arbetet är att bygga relationer med sina elever och se till att så många som möjligt mår bra.